Fjärde födelsedagen i Paris

På tisdagen fyllde Agnes år! Jag sa grattis till henne. Sedan gick vi och kollade i affärer i Etienne-Marcel.
Det regnade jättemycket. Det var väldigt mysigt att stå under ett knastrande paraply.
Lunch åt vi på Café Etienne. Sedan drack vi espresso på deras uppvärmda terass. Fantastiskt mysigt att sitta ute men ändå inte bli blöt eller kall.
Jag smygfotade fransyskan bredvid oss som frågade om <<feu>>.
Efter fikat fortsatte vi vår promenad i Etienne Marcel. Sedan bestämde vi oss för att köpa en tarte au fraise till Agnes och en tarte au citron meringuée till mig som födelsedagsfika. Men det är ju så lustigt det där att när man väl letar efter lämpliga caféer är de med ens PUTS VÄCK trots att man alltid brukar se dem när man inte letar efter dem. Till slut hittade vi ett konditori och Agnes fick sin tarte au fraise och jag fick en äppelkaka istället.
På kvällen gick vi och åt på vegankedjan Loving Hut som finns överallt i hela USA och ett (1) i Paris. Jag övertygade Agnes att gå dit med mig.
Jag var fruktansvärt peppad. Det syns.
Agnes var måttligt peppad. Det syns.
Min hamburgare var fantastisk.
Agnes crêpe var inte fullt så fantastisk, faktiskt väldigt menlös i smaken. Stackars henne, hon kände egentligen för att äta traditionell fransk mat på sin födelsedag. Det var lite sorgligt då, men vi kunde skratta åt det efteråt.
Efter den vegetabiliska middagen firade vi med mojitos och andra drinkar på Café Pause. Drinkar alltså! Svindyrt i Sverige, men det funkar i Paris.
Efter det drack vi vin på La Place Verte.
Sedan tog vi en taxi till Truskel, en rockbar/klubb. Det här är den enda bilden som inte är jättemörk. Heh, rolig bild. Där nere på toaletten träffade vi på en fransk tjej som sa någonting i stilen: "ca va/c'est bien ma guele?" (vilket betyder "ser mitt ansikte okej ut?"). Agnes och jag hade inte träffat på det uttrycket varpå Agnes undrade: "ta guele?" (vilket råkar betyda "håll käften?"). Jag tror inte fransyskan märkte något, men ja, hela grejen var kul i alla fall.
Vi dansade, pratade med en massa roliga fransmän och framåt klockan 3-4 var det dags att röra sig hemåt. Då fick vi sällskap av någon vid namn Gabriel som bodde i närheten och som sedan avlägsnade sig. Det kändes lite tryggare att gå med någon i Parisnatten i alla fall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0