Min Cookie

Jag bar en varm och kurrande Emilia i armarna idag. Hon gör mycket för mitt välmående. Speciellt om natten när hon lägger sig nära mig, på min kudde, så att jag kan luta huvudet mot hennes rygg. Hon är som en levande kudde och har ingenting emot att vara det. Eller så vänder hon på sig och vilar sin kind mot min och andas korta, varma andetag i mitt ansikte. Det är under dessa stunder av närhet som jag brukar tänka att det är så mysigt så att det nästan skulle vara ännu bättre att förhålla sig vaken, trots att man är trött och nästan påväg att somna.
Det är lustigt egentligen att man kan älska en ickemänsklig varelse så mycket. Jag har sannerligen ingen aning om vad som pågår i hennes huvud, och hon har sannerligen ingen aning om vad som pågår i mitt. Ändå delar vi någon sorts förståelse, som räcker bortom alla ord. Jag brukar samtala med henne genom att "klippa" med ögonen (som katter gör när de visar vänlighet mot varandra), och då tittar hon på mig och "klipper" tillbaka. Det är också så himla fint.
Dagar som känns tunga finns hon också där. Dagar då allt känns värdelöst och omöjligt, när jag slänger mig ner på sängen och lägger mig i någon sorts lugnande fosterställning, då tittar hon på mig och undrar vad jag gör. Hon gör inte mycket, hon sitter bara där, och hennes närvaro gör mig lugn. Hon vet ingenting om mänsklig smärta, och det kanske är denna omedvetenhet som tröstar mig. Trots att världen utanför ibland är omysig, så förblir hon mysig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0