Gång

Det var för ett par veckor sedan som det regnade tungt och jag följde strömmen av alla stressade och sömndruckna zombies till studenter. Jag råkade få höra ett samtal två kompisar emellan:
 
- Alla som jag har pratat med är antingen stressade, sjuka eller deprimerade av mörkret just nu.
- Ja, jag säger då det.
 
Jag riktade uppmärksamheten inåt och kände efter, och till slut kom jag fram till att jag faktiskt inte alls kände mig så, utan snarare lugn, frisk och tillfreds. Så jag log ett svagt leende för mig själv och lunkade vidare.

Viking

Idag är det torsdag och jag får snart höstlov.
 
Jag känner inget direkt behov av höstlov, av vila. Det känns som att jag vilar hela tiden. Universitetet känns så mycket lättare än gymnasiet. Hur kommer det sig? Det borde inte vara det? Är det jag som har missat något? Jag tror i och för sig inte det då jag fick högsta betyg på det första provet, och lärarna klagar inte på mig. Så någonting måste jag ju göra rätt.
 
Men konstigt nog känns det inte som det. Jag kan inte ta åt mig av min så kallade framgång, för jag har alltid haft en komplicerad relation till själva dess innebörd. Typ såhär ser formeln ut: att vara framgångsrik = hårt slit + det är ju fanimig ouppnåeligt + sömnsvårigheter + maten smakar inte + sjukdom + KABOOOOOM.
 
Nu då? Jag sover som en bebis, med ett tidsschema som liknar pensionärens (21.00-07.30). Jag försöker plugga ungefär åtta timmar per dag, men oftast blir det bara fyra-fem timmar. Resten av tiden: jag städar, kollar på serier (bland annat Hart of Dixie och HIMYM), läser tidningen noggrant, lagar linssoppa, gosar med katterna, spelar ukulele (har till och med skrivit en egen låt efter månader av x antal snurrande tankar och melodier i huvudet).
 
Jag går ut och springer fort fort klockan kvart i tio på kvällen trots att det blåser och spöregnar, trots att vägen kantas av bruna höstlöv som man lätt kan halka på, trots att Tyktorpsrundan inte är speciellt upplyst och mörkret skrämmer mig egentligen, men jag måste springa för jag det är ett sätt att ta itu med rastlösheten.
 
Och ibland, men bara ibland, är det som att det pågår ett jävla liv inombords men jag hör inte ett dyft av vad som sägs och jag har ingen talan för det angår inte mig i alla fall.
 
Vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur sår vi inte vet om. Orden som säger allt om en maktlöshet av denna sort.

Futurum

Hej.
 
Jag såg Torka aldrig tårar utan handskar då jag har hört att den ska vara bra. Och det var den, grät osv. Så fin och slagkraftig.
Vad gäller böcker så läser jag Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Det är en bok som lyckas vara både rolig och sorglig på samma gång, och den har ett hejdundrans utsökt språk. Så fina, eleganta men ändå smått komiska formuleringar som får mig att dra på mungiporna när jag sitter på tuben påväg in till uni.
 
En tanke som poppade upp nyss: hur kommer det sig att matlådan är så tråkig medan matsäcken man tog med sig när man var liten var typ det bästa man visste, ja, kanske rent utav den enda anledningen till att man begav sig ut på utflykt överhuvudtaget? Matlådorna jag har med mig till uni ser riktigt deppiga ut, hur god mat jag än försöker laga. Ja, hur ambitiös jag än är så växer tuggorna i munnen. Middag à la repig plastlåda, en hemskt sorglig syn må jag säga. Ack. Vad göra?
 

Hittade gamla bilder

 
Okej HÅLL I HATTEN för här är jag tolv år och har precis börjat högstadiet, upptäckt kajalpennan och behån och färgat håret mörrrrkt. Var så sjukt otrygg i mig själv och hängde med fel människor back then. Tack och lov att den tiden är över (och att mitt hår växte ut). Usch.

Myth

Hej hej god morgon från en Lovisa som har det bra. Emilia ligger och snarkar här i kökssoffan bredvid, jag har druckit vegansk mango lassi till frukost och läst tidningen. Planer för dagen: få ordning på saker, alltså tvätta, städa, dammsuga samt ägna mig åt mina intressen som blivit aningen negligerade den senaste tiden, alltså ukulelen, pennan, penseln och iMovie. Trevlig lördag!
 

Fuskfilé

Hej kära blogg och förlåt för att jag försummar dig. Nu är jag tillbaka, litegrann, typ. I skrivande stund läser jag om den här oxfilé-fläskfilé-skandalen och åh vad jag är glad att jag inte äter kött eller fisk ibland, speciellt när jag läser om trikiner, yersinia, MRSA-bakterier, salmonella, tungmetaller, rester från hormoner och läkemedel, OCH, till råga på allt, färgmedel (?). Herregud, jag hoppas innerligt att folk börjar överväga att köpa kött och fisk från responsable sources, alternativt välja vego varje dag/varje måndag/åtminstone någon måltid ibland, och lämna tänket jag-vet-vad-jag-vill-ha-och-hur-jag-vill-ha-det-och-när-jag-vill-ha-det. Folk kan inbilla sig hur mycket de vill att man kan gå runt problemet och låtsas som att det regnar, men sanningen att säga finns det bara rum för förändring om man själv ser till att konfrontera problemet, och agera ansvarsfullt utifrån sin vetskap om detta. Jag vet att jag låter som en arg vegetarian men det är ju så HIMLA viktigt för guds skull. VEG - BECAUSE MY BODY IS NOT A GRAVEYARD!!!!!! %&/)=(&%€"Q€%%&&/&/(&%€#"!)(/ ARRGHHH

En svunnen tid

Ibland läser jag texter som jag har skrev för 1-2 år sedan. Dessa finns i mitt gamla bloggarkiv i form av inlägg sparade enbart som utkast, eller nedskriva i plottriga dagböcker gömda på noggrannt uttänkta ställen. Orden satt så pass långt in att jag inte ville att någon annan skulle läsa.
 
Det var hemska ord, hemska självförebråelser och jag svartmålade precis allt. Jag var fast i en ständig kamp, det var jag versus världen.
 
Såhär i efterhand kan jag knappt komma ihåg den där känslan av förlust och förtvivlan. Om jag ser mig om så finns tankarna fortfarande kvar, men de har inte sina egna liv nu. Numera är det en skottsäker glasyta mellan mig och de tankarna. Jag kan fortfarande stå och betrakta dem utifrån, men jag vet att de inte kan borra sig igenom den transparanta hinnan och äta upp mig. Jag är på en helt annan plats nu.

RSS 2.0