Viking

Idag är det torsdag och jag får snart höstlov.
 
Jag känner inget direkt behov av höstlov, av vila. Det känns som att jag vilar hela tiden. Universitetet känns så mycket lättare än gymnasiet. Hur kommer det sig? Det borde inte vara det? Är det jag som har missat något? Jag tror i och för sig inte det då jag fick högsta betyg på det första provet, och lärarna klagar inte på mig. Så någonting måste jag ju göra rätt.
 
Men konstigt nog känns det inte som det. Jag kan inte ta åt mig av min så kallade framgång, för jag har alltid haft en komplicerad relation till själva dess innebörd. Typ såhär ser formeln ut: att vara framgångsrik = hårt slit + det är ju fanimig ouppnåeligt + sömnsvårigheter + maten smakar inte + sjukdom + KABOOOOOM.
 
Nu då? Jag sover som en bebis, med ett tidsschema som liknar pensionärens (21.00-07.30). Jag försöker plugga ungefär åtta timmar per dag, men oftast blir det bara fyra-fem timmar. Resten av tiden: jag städar, kollar på serier (bland annat Hart of Dixie och HIMYM), läser tidningen noggrant, lagar linssoppa, gosar med katterna, spelar ukulele (har till och med skrivit en egen låt efter månader av x antal snurrande tankar och melodier i huvudet).
 
Jag går ut och springer fort fort klockan kvart i tio på kvällen trots att det blåser och spöregnar, trots att vägen kantas av bruna höstlöv som man lätt kan halka på, trots att Tyktorpsrundan inte är speciellt upplyst och mörkret skrämmer mig egentligen, men jag måste springa för jag det är ett sätt att ta itu med rastlösheten.
 
Och ibland, men bara ibland, är det som att det pågår ett jävla liv inombords men jag hör inte ett dyft av vad som sägs och jag har ingen talan för det angår inte mig i alla fall.
 
Vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur sår vi inte vet om. Orden som säger allt om en maktlöshet av denna sort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0