En svunnen tid

Ibland läser jag texter som jag har skrev för 1-2 år sedan. Dessa finns i mitt gamla bloggarkiv i form av inlägg sparade enbart som utkast, eller nedskriva i plottriga dagböcker gömda på noggrannt uttänkta ställen. Orden satt så pass långt in att jag inte ville att någon annan skulle läsa.
 
Det var hemska ord, hemska självförebråelser och jag svartmålade precis allt. Jag var fast i en ständig kamp, det var jag versus världen.
 
Såhär i efterhand kan jag knappt komma ihåg den där känslan av förlust och förtvivlan. Om jag ser mig om så finns tankarna fortfarande kvar, men de har inte sina egna liv nu. Numera är det en skottsäker glasyta mellan mig och de tankarna. Jag kan fortfarande stå och betrakta dem utifrån, men jag vet att de inte kan borra sig igenom den transparanta hinnan och äta upp mig. Jag är på en helt annan plats nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0