"Kreativitet är en dans mellan stimulans och reflektion"

 
Jag måste säga att detta påstående stämmer ruskigt bra. Jag lyssnade på ett radioprogram medan jag sprang på löpbandet nu i torsdags. Det handlade om nyttan med att vara uttråkad.
 
Känslan av tristess försöker alla undvika. Ingen gillar att ha tråkigt, när det liksom kryper i hela kroppen av frustration och rastlöshet. Det är ofta då man sätter igång med ett projekt av något slag.
 
Fast i och med att datorer och smartphones har blivit mer inkorporerade i vår vardag så har också denna känsla blivit mer sällsynt. Jag kommer ihåg hur tråkigt jag brukade ha i min barndom, och hur mycket jag fruktade att vara sysslolös. "Jag har tråååååkigt" brukade jag säga till mina föräldrar. "Men hitta på någonting då" var svaret jag fick, och då gick man och försökte hitta på någonting. Men detta någonting hade ingenting med datorer och smartphones att göra. Man gick till en kompis, satte sig och ritade, bakade eller kastade boll. Man gjorde någonting med händerna.
 
Idag sitter nästan allt i huvudet. Man surfar på internet, vandrar i de oändliga Youtubekorridorerna eller scrollar igenom news feed på Facebook. Det är reptilhjärnan som får säga sitt om saken; man väljer alltid den närmaste vägen till underhållning i syfte att så fort som möjligt bli av med tristessen som växer i kroppen.
 
Jag känner mig ofta överstimulerad; jag känner ofta att jag måste ge mig själv tid att reflektera för att simma tillbaka upp till ytan. Ibland blir det för mycket Instagram, Facebook eller Youtube så att det snurrar i huvudet. Det är då djupare tankar poppar upp. "Vad håller jag på med?" och "Rymmer jag från de tankar som alltid finns där, men som blir mer synliga under de stunder då jag har som mest tråkigt?".
 
Nuförtiden är underhållningen mer lättillgänglig, men också mindre hållbar. Vi kräver mer och mer av lättare nöjen och struntar i de intressen som skulle kunna ge oss långsiktig mening.
 
Jag vet inte om det är såhär för alla eller om alla ser det på det här sättet. Förmodligen inte. Men ibland känns det såhär för mig, att det liksom är lite synd att det mesta känns så ogripbart och abstrakt, om man inte själv väljer att skifta fokus. Vad som pågår inuti dataskärmen kan ju egentligen aldrig ersätta det som pågår utanför köksfönstret.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0