Pula

 
Kroatien var så otroligt vackert. Turkost och klart vatten. Skummet från vågorna när de bröts mot de dramatiska klippformationerna. Ibland finns det så mycket skönhet här i världen så att man blir alldeles matt. Jag var ett med havet.
Vi bodde hos en gullig kroatisk äldre dam vid namn Palmira. Hon gav oss egenodlade tomater och fikon från trädgården. Vi strosade runt i stan och åt en och annan pizza. Men för det mesta lapade vi sol och hoppade ner i det saltsvalkande havet.
Det har varit så mycket miljöskiften för mig den senaste tiden. Från plats till plats till plats. Jag är ganska utmattad nu. Jag märkte det inte ens förrän karusellen stannade. Jag satt ner och mediterade och helt plötsligt märkte jag att tårarna rann. Det kändes så skönt och frigörande på något vis, att liksom gråta. I höst lämnar jag två gosiga katter och 21 års trygghet. Man vet vad man förlorar, men man vet aldrig vad man vinner. Så är det att lämna det gamla och kasta sig in i det nya. Det är bara att acceptera, prova och se hur det går.
Alla dessa tankar dansade inom mig medan jag blickade ut över det Adriatiska havet. Det är som att sinnet aldrig riktigt tar semester, egentligen.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0