Från en svunnen tid

Fosterställning. Jag håller om mina knän så att de inte liksom allt annat ska slitas loss. Det går knappt att beskriva. Det är en sorts svullen ängslan i hjärttrakten. Det känns som om jag befinner mig i en buss som konstant tvärnitar. Jag skyddar mig bokstavligt talat, jag sätter händerna på axlarna och lägger armarna i kors över bröstet och skyddar någonting där inne som känns ömtåligt. Jag inbillar mig att det är svårare för någon att stjäla energi från mig med mina armar som sköld. Jag rör vid livet med varenda ett av mina tio fingrar. En blankpolerad yta, mina fingrar är sträva.

 


- En förtvivlad sjuttonåring 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0