Sad Keanu

 
Flummigt värre kl 00.20. Så jäkla kul but DIS GOTTA STAWP

Mycket.

Jag hade en underbar helg. På fredagen drack vi whiskey sour, åt middag och pratade långt in på natten för att ingen av oss kunde sluta.
På lördagen åkte jag till Uppsala och gick på bal och sjöng mig alldeles hes och hade det så. kul.
På söndagen åt jag en awesome bakisbrunch på golvet, promenerade i Uppis med mina syskon och prat-fikade med Elisabeth.
 
Nu är det onsdag och jag har så sjukt mycket att göra. Tentan närmar sig och jag har x antal redovisningar och småläxor som slukar mycket tid. Jag hinner inte träna, jobba eller ägna mig åt mina intressen så mycket som jag skulle vilja. Men trots det är allt toppen. Inte ens det här novembermörkret tär på mig.
 
 

Novemberljus

Hej.
 
Intensiv vecka. Pas beaucoup à faire, men mycket att vara glad för helt enkelt. Jag är så himla glad, nöjd och uppe i varv att jag får svårt att somna. Söndag - måndag : sover 3 timmar, måndag - tisdag : sover 4 timmar. Tårarna rinner nedför kinderna och mamma kramar mig för hon tror att jag är ledsen, men det är jag inte. Jag är bara trött för att jag inte har sovit, och liksom, uppgiven på ett bra sätt... Jag kan inte hantera en sådan här stark känsla av lycka. Jag är inte van vid ett liv där allt plötsligt går som på räls: franskan är så kul och givande, mina vänner är fantastiska och... Åh. Jag borde inte tänka så mycket. Ska passa på att njuta.

The voices in the hall will carry on their talking, carry weight you can take.

Igår var en intressant kväll. Jag och Gunnar var först i hans lägenhet på Gärdet och lyssnade på jazz och bärsade. Han fick mig heeelt hooked på Jan Johansson och Jamie Cullum. När jag väl lyssnar på rätts sorts jazz märker jag att jag lyssnar på denna mysiga musikgenre alldeles för sällan. Men det gäller att hitta rätt. Esbjörn Svensson Trio är bra, om än lite för experimentiell ibland, medan alltför traditionella jazzartister som Chet Baker inte tilltalar mig speciellt mycket. Det finns en stor jävla jazzdjungel därute, det är ett som är säkert.
 
Sedan var vi ett gäng på Underbara bar igen som diskuterade allt möjligt; resor, länder, presidentvalet, filmer, Whiskey. Jag älskar sådana kvällar, när man liksom suger åt sig kunskap och får nya infallsvinklar utan att det blir det minsta ointressant, snarare tvärtom liksom.

Gång

Det var för ett par veckor sedan som det regnade tungt och jag följde strömmen av alla stressade och sömndruckna zombies till studenter. Jag råkade få höra ett samtal två kompisar emellan:
 
- Alla som jag har pratat med är antingen stressade, sjuka eller deprimerade av mörkret just nu.
- Ja, jag säger då det.
 
Jag riktade uppmärksamheten inåt och kände efter, och till slut kom jag fram till att jag faktiskt inte alls kände mig så, utan snarare lugn, frisk och tillfreds. Så jag log ett svagt leende för mig själv och lunkade vidare.

Viking

Idag är det torsdag och jag får snart höstlov.
 
Jag känner inget direkt behov av höstlov, av vila. Det känns som att jag vilar hela tiden. Universitetet känns så mycket lättare än gymnasiet. Hur kommer det sig? Det borde inte vara det? Är det jag som har missat något? Jag tror i och för sig inte det då jag fick högsta betyg på det första provet, och lärarna klagar inte på mig. Så någonting måste jag ju göra rätt.
 
Men konstigt nog känns det inte som det. Jag kan inte ta åt mig av min så kallade framgång, för jag har alltid haft en komplicerad relation till själva dess innebörd. Typ såhär ser formeln ut: att vara framgångsrik = hårt slit + det är ju fanimig ouppnåeligt + sömnsvårigheter + maten smakar inte + sjukdom + KABOOOOOM.
 
Nu då? Jag sover som en bebis, med ett tidsschema som liknar pensionärens (21.00-07.30). Jag försöker plugga ungefär åtta timmar per dag, men oftast blir det bara fyra-fem timmar. Resten av tiden: jag städar, kollar på serier (bland annat Hart of Dixie och HIMYM), läser tidningen noggrant, lagar linssoppa, gosar med katterna, spelar ukulele (har till och med skrivit en egen låt efter månader av x antal snurrande tankar och melodier i huvudet).
 
Jag går ut och springer fort fort klockan kvart i tio på kvällen trots att det blåser och spöregnar, trots att vägen kantas av bruna höstlöv som man lätt kan halka på, trots att Tyktorpsrundan inte är speciellt upplyst och mörkret skrämmer mig egentligen, men jag måste springa för jag det är ett sätt att ta itu med rastlösheten.
 
Och ibland, men bara ibland, är det som att det pågår ett jävla liv inombords men jag hör inte ett dyft av vad som sägs och jag har ingen talan för det angår inte mig i alla fall.
 
Vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur sår vi inte vet om. Orden som säger allt om en maktlöshet av denna sort.

Futurum

Hej.
 
Jag såg Torka aldrig tårar utan handskar då jag har hört att den ska vara bra. Och det var den, grät osv. Så fin och slagkraftig.
Vad gäller böcker så läser jag Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Det är en bok som lyckas vara både rolig och sorglig på samma gång, och den har ett hejdundrans utsökt språk. Så fina, eleganta men ändå smått komiska formuleringar som får mig att dra på mungiporna när jag sitter på tuben påväg in till uni.
 
En tanke som poppade upp nyss: hur kommer det sig att matlådan är så tråkig medan matsäcken man tog med sig när man var liten var typ det bästa man visste, ja, kanske rent utav den enda anledningen till att man begav sig ut på utflykt överhuvudtaget? Matlådorna jag har med mig till uni ser riktigt deppiga ut, hur god mat jag än försöker laga. Ja, hur ambitiös jag än är så växer tuggorna i munnen. Middag à la repig plastlåda, en hemskt sorglig syn må jag säga. Ack. Vad göra?
 

Hittade gamla bilder

 
Okej HÅLL I HATTEN för här är jag tolv år och har precis börjat högstadiet, upptäckt kajalpennan och behån och färgat håret mörrrrkt. Var så sjukt otrygg i mig själv och hängde med fel människor back then. Tack och lov att den tiden är över (och att mitt hår växte ut). Usch.

Myth

Hej hej god morgon från en Lovisa som har det bra. Emilia ligger och snarkar här i kökssoffan bredvid, jag har druckit vegansk mango lassi till frukost och läst tidningen. Planer för dagen: få ordning på saker, alltså tvätta, städa, dammsuga samt ägna mig åt mina intressen som blivit aningen negligerade den senaste tiden, alltså ukulelen, pennan, penseln och iMovie. Trevlig lördag!
 

Fuskfilé

Hej kära blogg och förlåt för att jag försummar dig. Nu är jag tillbaka, litegrann, typ. I skrivande stund läser jag om den här oxfilé-fläskfilé-skandalen och åh vad jag är glad att jag inte äter kött eller fisk ibland, speciellt när jag läser om trikiner, yersinia, MRSA-bakterier, salmonella, tungmetaller, rester från hormoner och läkemedel, OCH, till råga på allt, färgmedel (?). Herregud, jag hoppas innerligt att folk börjar överväga att köpa kött och fisk från responsable sources, alternativt välja vego varje dag/varje måndag/åtminstone någon måltid ibland, och lämna tänket jag-vet-vad-jag-vill-ha-och-hur-jag-vill-ha-det-och-när-jag-vill-ha-det. Folk kan inbilla sig hur mycket de vill att man kan gå runt problemet och låtsas som att det regnar, men sanningen att säga finns det bara rum för förändring om man själv ser till att konfrontera problemet, och agera ansvarsfullt utifrån sin vetskap om detta. Jag vet att jag låter som en arg vegetarian men det är ju så HIMLA viktigt för guds skull. VEG - BECAUSE MY BODY IS NOT A GRAVEYARD!!!!!! %&/)=(&%€"Q€%%&&/&/(&%€#"!)(/ ARRGHHH

En svunnen tid

Ibland läser jag texter som jag har skrev för 1-2 år sedan. Dessa finns i mitt gamla bloggarkiv i form av inlägg sparade enbart som utkast, eller nedskriva i plottriga dagböcker gömda på noggrannt uttänkta ställen. Orden satt så pass långt in att jag inte ville att någon annan skulle läsa.
 
Det var hemska ord, hemska självförebråelser och jag svartmålade precis allt. Jag var fast i en ständig kamp, det var jag versus världen.
 
Såhär i efterhand kan jag knappt komma ihåg den där känslan av förlust och förtvivlan. Om jag ser mig om så finns tankarna fortfarande kvar, men de har inte sina egna liv nu. Numera är det en skottsäker glasyta mellan mig och de tankarna. Jag kan fortfarande stå och betrakta dem utifrån, men jag vet att de inte kan borra sig igenom den transparanta hinnan och äta upp mig. Jag är på en helt annan plats nu.

Tätt intill


Instahhh

 
Lovisagram heter jag på Instagram. Fyndigt, huh???!!!! Ähum..

Herregud

Det är vad jag har att säga om mitt liv just nu. Pangbomkrasch så bara trillar det in en massa nya saker i mitt liv som är så himla... nya. Liksom spännande och jobbiga på samma gång. Jag balanserar universitetsstudier med ströjobb, blir torterad av min PT, pussas. Hej hej överstimulans, jag vet inte hur detta ska hanteras, jag är typ ny på alla fronter.

Beaucoup plus facile

I helgen jobbade jag på ett trettioårsparty. Det gick faktiskt bra för att vara första gången jag arbetar i den branschen. Jag hällde upp champagne, plockade undan skräp, ställde fram rött och vitt och rosé och öl, ställde fram mat och fyllde på mat, gjorde kaffe, serverade avec och så vidare. När jag inte hade någonting att göra hängde jag med kocken som visade sig vara ungefär i min ålder. Vi stod nära grillen i ett försök att glömma bort septemberkylan och pratade om Grekland och joggingskor. Efter passet var jag några hundralappar rikare, men trött som en bebis. Jag somnade med en mikrovärmd vetesäck på min onda ländrygg.
 
Universitetsstudierna går bra. Jag är nöjd med första veckan. Igår lunchade jag med Nene från Senegal som jag trodde var ungefär 25 men som visade sig vara gammal nog att vara min mamma. Hon är väl ung i sinnet eller så är jag oroväckande lillgammal (jag tror mest på det förstnämnda faktiskt).
 
I vilket fall som helst så pratar hon bättre franska än svenska så jag fick mig en riktig omgång i det franska språket. Som grädde på moset pratar hon väldigt snabbt med den där speciella afrikanska franskan. Jag kan sitta på en föreläsning och tycka att jag hänger med riktigt bra i det som sägs, men när det kommer till att faktiskt tillämpa språket i vardagssituationer så kan jag säga såhär: FYFAN vad det är svårt. I alla fall innan det lossnar, hur det nu känns.
 
Idag då: klockan 15.00 är det dags för grammatik, så jag ska dricka upp kaffet och bege mig så småningom. Ikväll slutar jag klockan 20.00. Mjäääk.
 

Början.

 
Nu är första dagen på uni avklarad. Skönt tycker jag, då det kan vara rätt jobbigt att inte hitta till hörsalar och inte veta vad man ska förvänta sig. Nu är jag en dags erfarenhet rikare och har lite mer hum på stället. Hänger mest med mig själv då jag inte känner någon, och just nu känns det rätt avlägset att jag skulle bli fett bundis med någon från min grupp. Men sådant visar sig så småningom antar jag.
Jojustdetja, gissa vem jag träffade på bekvämlighetsinrättningen? Ulrika, min kompis mamma! Hon ba: hej jag ska läsa italienska här, vad kul att få en buddy, vi borde plugga/fika tillsammans. Det var random och kul!
Snart ska jag iväg och ha grammatik och översättning och sedan muntlig språkfärdighet. Let's do this.

Love without lies

 
Stillbilder från Les Amours Imaginaires som Agnes tipsade mig om... Kanadensisk franska låter så himla kul. Bra film.
På tal om Kanada är jag sugen på att åka dit och kanske stanna där ett tag. Om det sig vill.
Imorgon börjar min kurs på universitetet (lite fladdrig i magen, annars är jag relativt lugn).
Såatteh... Nu ska jag putsa gaddarna och lägga mig och läsa.
 

Tankar vid Ropstens busshållplats

  • Acceptans underlättar en hel del. Därmed inte sagt att jag inte tror att man kan ändra saker som har med sig själv eller den yttre miljön att göra, men om man i grund och botten kan se på sig själv och sin omgivning med blida ögon och utan att önska att saker och ting vore annorlunda så har man, enligt min mening, kommit rätt långt.
  • Det är för jävla svårt att sortera tankar som far omkring i huvudet. Ofta kommer jag på en briljant idé bara för att upptäcka att den försvunnit in i huvudets ingenmansland när jag hämtat laptopen eller papper och penna. Ergo: att skriva ner tankar är sanslöst mycket svårare än man tror, speciellt för mig som tänker alldeles för fort. Egentligen kanske vi alla är genier innerst inne. Men de som blir erkända genier är de som lyckas fatta tag i en tanke innan den flyger iväg.
  • Jag är introvert, det är jag verkligen. Men jag är lite extrovert också, ibland. En sak som i alla fall är säker är att jag skulle gå under utan det ena eller det andra.
 

America

Let us be lovers we'll marry our fortunes together 
I've got some real estate here in my bag 
So we bought a pack of cigarettes and Mrs. Wagner's pies 
And we walked off to look for America 

Kathy I said as we boarded a Greyhound in Pittsburgh 
Michigan seems like a dream to me now 
It took me four days to hitchhike from Saginaw 
I've gone to look for America
 
Laughing on the bus playing games with the faces 
She said the man in the gabardine suit was a spy 
I said be careful his bowtie is really a camera 

Toss me a cigarette I think there's one in the raincoat 
We smoked the last one an hour ago 
So I looked at the scenery she read her magazine 
And the moon rose over an open field

Kathy I'm lost I said though I knew she was sleeping 
I'm empty and aching and I don't know why 
Counting the cars on the New Jersey Turnpike 
They've all come to look for America 
All come to look for America
 
(Paul Simon)

12-string guitar

Nu har jag haft sommarlov så himla länge så att jag börjar glömma bort hur det känns att ha förpliktelser och rutiner. I ungefär sex veckors tid har det sett ut ungefär såhär: sova till klockan 09.00 - 10.00, gå upp och göra lite yoga, ta ut katterna, äta en lång frukost, streama någon tv-serie, ta en promenad/joggtur, duscha, sitta framför datorn och låta mig inspireras av allt som finns på nätet, äta kombinerad lunch/middag eller något och sedan krokna klockan 22.00-23.00. Jag fattar för övrigt inte att jag måste kasta in handduken så tidigt, jag brukar lätt kunna sitta uppe och uggla till klockan 02.00-03.00. Och även om jag får en god tiotimmarsnatt så känner jag mig ofta trött och seg och lite hängig. Börjar misstänka att jag har brist på någon viktig vitamin eller mineral.
Anywho, jag är snart inne på sista veckan och min semester sjunger på sin sista vers. Jag kan säga nu att TACK OCH LOV att jag sökte in till en kurs på universitetet så att jag har någonting att göra nu i höst. Tanken på att fortsätta leva på det här sättet, utan att uträtta någonting av värde och dega dagarna i ända, får mig att rysa. Jag skulle känna mig komplett bindgalen och alldeles låst i skallen efter ett par månader av denna sysslolöshet.
(Och jag kommer hata mig själv för att jag skrev detta någon gång där i november/december när jag känner mig smått superbusy och söndersliten). Väldigt tricky det där med balans.
Här kommer en spellista på sådant jag har lyssnat på i augusti. En salig blandning av electro och banjo, hoppigt och stillsamt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0